Utforskande lärande

Skriven av Vivi-Maria Jäntti

Tallbo daghem

På Tallbo Daghem har Rävarna (4-6 år) i samband med våra skogsutfärder varje måndag intresserat sig för vad som egentligen hör hemma i naturen. Vad händer med bananskalen som blir över efter matsäcken? Och varför finns det så många ”kokisburkar” i skogen? 

Då vi diskuterade vad som hör hemma i naturen kom två barn på att man kan göra ”rätt” och ”fel” märken för att markera rosket och sådant som eventuellt kan lämnas i naturen som exempelvis kexbiten.

Projektet har fått leva sedan början av maj och barnens intressen för olika saker har varierat under tiden. Vartefter något verkat ointressant har vi tagit bort saker från till t.ex. ”labbordet” och barnen har fokuserat sig mera på andra saker. Det har varit intressant att se vad barnen är nyfikna på och vilka frågor vi vuxna kan ställa för att bidra till nya frågeställningar. Det har varit viktigt att barnen får svar på sina frågor och att vi tillsammans har tagit reda på information t.ex. genom att googla och utforska.

Rävarna har fått samla med sig vad de vill från skogen och det har varit allt från lingonris, vatten med levande insekter från geggiga vattenpölar, till aluminiumburkar, plaoostflaskor, halvätet mellanmålskex, käppar, äggskal, mossa, svart jord, växter.  På Tallbo har vi under samlingen undersökt ”skatterna”, funderat på dess naturlighet, sorterat och tittat på dem med mikroskop. En hårig växt eller t.ex. en plastmatta kan se jättespännande ut extremt nära tycker många! Småkrypen i vattenburkarna ser också intressanta ut då man ser med mikroskopet.

Vi frågar barnen vad de tror händer med en plastkork om den hamnar i skogen gentemot en liten kexbit. Hur länge tar det för plaskorken att förmultna? ”sjuttio år!” säger ett barn, ”iallafall längre än pappersbiten” säger ett annat. Och kexbiten kan bli kvar i naturen för att myrorna äter upp den förklarar ett barn. Många tankar uppstår och de flesta är medvetna om vad som inte hör till naturen.  Det roligaste är nog, att titta på sakerna på nära håll!

Av den svarta jorden vi samlade i skogen gjorde vi konstexperiment. Vi blandade den torra, nästan svarta jorden med vatten och lim (erikeeper) och målade bilder som torkade snabbt och som lämnade en spännande, skrovlig yta. Det var roligt att experimentera med ”ny färg”.

Gruppen har gjort en liten kompost i en plastlåda dit barnen har fått sätta bioavfall, daggmaskar och myror för att se vad som händer.  Nya matrester har blivit tillsatta nu och då och blivit dokumenterade med bild och kort beskrivning.

Vad tror du att detta kunde vara?

”Huiiiiiii, det ser ut som drakhud, usch!” säger ett barn då hen tar en extrem närbild med ett Easi-Scope mikroskopägg av en ”möglande” nektarin! En nektarin som tillsammans med en banan och en tomat, fått ruttna ifred i en plastlåda inomhus.  En likadan uppsättning sparade vi i daghemmets kylskåp för att jämföra vad som händer med de kylda frukterna och grönsakerna. Efter en vecka i kylen tog vi fram de kalla frukterna och de som ”ruttnade” och funderade på skillnaderna: ”alla bananerna är svarta”, ”nektarinen som varit i rummet luktar gott!”. Några märkte att tomaten och nektarinen som varit i kylen såg alldeles likadana ut som veckan innan och så ville de skära upp dem för att titta inuti och smaka, och det gjorde vi! Ett barn konstaterade att hen aldrig smakat på nektarin förut och det var ju gott. En banan och en nektarin ligger fortfarande i en plastlåda inomhus flera veckor senare, svarta och skruttiga, märkligt hårda tycker vissa.

Vissa barn har velat samla på skräp självmant på våra fortsatta skogsutfärder och gjort det till en lek. En del barn har enligt föräldrar även kommenterat på hemfärden att det ligger något på marken som inte hör hemma där, för djuren mår inte bra då. 

Det har inte funnits en tidsgräns för projektet och det har varit viktigt att anpassa innehållet efter barnens intresse och frågor. Målsättningen med projektet var att sporra barnens nyfikenhet, att konkretisera vår omgivning och förknippa det till naturen och vårt beteende.