En resa till Island

I april åkte en grupp barnträdgårdslärare på studieresa för att bekanta sig med småbarnspedagogiken på Island. Resan arrangerades av Kommunförbundet och med bidrag från Kulturfonden och Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne. I det här inlägget skriver två av resenärerna om sina intryck från resan.

Skrivet av Nora Karlsson och Pippi Nygård

daghemmet Marias asyl 

Miljön på dagis kan se mycket olika ut. Pedagoger går tillväga på olika sätt i olika länder men målet är liknande för de flesta, att barn ska ha det bra och få en givande vardag i en bra miljö. 

En av pedagogerna i Reykjavik som tänkte mycket på detta ämne och vad det har för betydelse för barnens könsuppfattning var Margrét Pála Ólafsdóttir. 1989 startade hon det första daghemmet enligt Hjalli-modellen. Målet var att stärka flickor och göra pojkar mer empatiska. Hon menade att kön är det första som barn delar in sig i och barn i en stor grupp söker sig automatiskt till det egna könet. Pojkar springer och klättrar och då ser flickor det och tänker, nu ska jag bete mig annorlunda eftersom jag är av det motsatta könet. Alltså, menade Ólafsdóttir, är könsdelade grupper svaret. Flickor och pojkar spenderar alltså nästan hela dagen skilt från varandra, både ute och inne. 

Gården var uppdelad för pojkarna och flickorna med en gång. Gick en pojke eller flicka över till andra sidan, blev han snällt visad tillbaka till sin ”egen” del av gården.

En mycket viktig del av denna modell är att pedagogerna tror på ”Simple settings”. Traditionella leksaker, dynor och täcken anses ha en dold agenda och är därmed könssatta. Därför är leksakerna och aktiviteterna som barnen får välja mellan i trä/lera/vatten och liknande. Alla barn får välja sin ”uniform”, röda eller blå mjukiskläder som de har på sig varje dag. De vuxna följer samma klädkod. 

Barnen fick välja mellan aktiviteterna: Träklossar, bygg, schack, utevistelse eller arbete med lera.

Man kan ju fundera på hur begreppet ”simple settings” går ihop med begreppet lockande lärmiljö. För kritiskt sett var denna miljö i min åsikt inte lockande alls. Eftersom de hade en så stark syn på de gömda könsrollerna i saker, material och möbler var det inte direkt ett myspys ställe. Denna syn gällde alla färger och former, inte bara krasst sett rött och blått. I och med Lockande Lärmiljö projektet försöker vi jobba hårt för att göra lärmiljöerna inbjudande och utvecklande men pedagogerna på detta isländska dagis uppfattade inte miljöns betydelse alls såhär. Mycket intressant att jämföra. För dem var det absolut viktigast att miljön var könsneutral för att barnen skulle utvecklas på bästa möjliga sätt. 

Kuriosa: 

Idag är Hjalli en etablerad småbarnspedagogisk metod som får samma finansiering per barn som kommunala daghem på Island. Denna modell har spridit sig och finns idag på 14 daghem och fyra lågstadieskolor. Ólafsdóttir kallar denna metod för den omvända spegeln. Kritiken mot denna modell var mycket stor i början och hon hade svårigheter med att få igenom sina idéer. Modellen har ändå etablerat sig under åren och idag är det en lång kö till alla hennes daghem, som också spridit sig till Norge och Sverige. Det finns röster på Island som ännu också är kritiska till Hjalli-modellen. Det finns ingen vetenskaplig forskning som visar att modellen skulle fungera, medan det däremot finns mycket forskning som bevisar att det enskilda bemötande av barnet som det är, är det som befrämjar jämställdhet mest.  

Hjalli-modellens förståelse av kön grundar sig på uppfattningen att:  

1. Pojkar får mer resurser än flickor på daghemmen i fråga om bl.a. utrymme, pedagogernas uppmärksamhet och talutrymme. Flickor utsätts för direkt diskriminering på daghemmen: Margrét räknar med att pojkarna använder 75 procent av dagisgården och flickorna 40. Samma gäller inomhus.

2. Det finns en monopolisering av traditionella könsroller. I blandade grupper identifierar flickor och pojkar sig i motsats till varandra och gör det som det egna könet förväntas vara bra på. Flickor ska gå rakt, starkt och barfota. De övar sig på att ta mer plats genom att öppna sin bröstkorg genom att gå med händerna bakom ryggen. 

3. Flickor och pojkar är olika och förstår kommunikation på olika sätt. 

Planen för småbarnspedagogik i vardagen

Skriven av Julia Grönvall

barnträdgårdslärare vid Tölö daghem

Det är en vanlig förmiddag hos Nyckelpigorna. Ungefär hälften av barnen sitter och äter frukost och resten droppar in längs förmiddagen. Efter frukost har ett barn ”tumistid” med sin egenvårdare. Tumistiderna är ett av våra sätt att jobba med barnets egen plan för småbarnspedagogik i praktiken. Tumistidens innehåll planeras utifrån barnets intressen och önskemål samt barnets behov och mål för verksamheten. Vi har t.ex. haft rörelsebanor, skapande lek, lek med handdockor, pusslat, diskuterat och busat tillsammans. Tumistiderna har uppskattats både av oss pedagoger och av barnen, av oss pedagoger speciellt därför för att fått syn på sidor hos barnet som vi inte sett tidigare. 

Efter tumistiden väljer barnen antingen att leka inne eller ute. Inomhus leker fyra barn med mig. Två barn pekar på målarbilden och uttrycker att de vill måla så de går och plockar åt sig målfärgerna från hyllan och tar åt sig ett papper i önskad färg. Vi funderar tillsammans över vad vi ännu behöver. ”Penslar, skålar och förkläden! Får vi ta en bil?” Nu kan målandet börja! Barnen hittar på olika sätt att måla på, roligast är att måla med fötterna.

Efter målandet vill barnen bygga koja. Det blir en lämplig stund för mig att ha en lekgrupp med 4 barn. Lekgruppen är ett annat arbetssätt som vi använder för att arbeta med barnets egen plan i vardagen. I lekgruppen har den vuxna en viktig roll i att berika och stödaleken.I leken får barnen öva på många olika färdigheter, t.ex. att benämna saker, dela med sig, hantera känslor eller använda lägesbegrepp, vilket stöder såväl det enskilda barnets växande och lärande i enlighet med den individuella planen för småbarnspedagogik, som det sociala samspelet inom lekgruppen. Fokuset beror alltså på vilka barn som leker och vad som står i barnets plan för småbarnspedagogik. Lekgruppens A och O är att den respekteras och inte avbryts av andra. Vi har tillsammans med barnen diskuterat om varför man inte får avbryta en lekgrupp. Barnen har själva efteråt börjat spärra av sina lekområden med stolar för att visa att detta är en lek som inte får bli avbruten. Med bl.a. dessa små saker försöker vi visa åt barnen att deras lek är viktig och värdefull.

Då vi började projektet hade vi genast en vision om vad vi vill förändra i våra lärmiljöer. Vi utgick från barnens intressen och diskuterade först med barnen om vad de skulle vilja ändra på. Vi har redan skapat mer utrymme för lek och rörelse med att flytta bort bänkar, placera om hyllor samt fått ribbstolar och en rutchbana inomhus. Att skapa miljöer som lockar till rörelse inomhus var vårt och barnens högsta önskemål. Vår vision har förändrats mycket sedan projektets början, fastän grundtanken varit densamma. På Tölö daghem har vi två småbarnsgrupper och tillsammans fyra rum till förfogande. Vi har planerat att de olika rummens tema är enligt de fem lärområden från grunderna för planen för småbarnspedagogik. Rummen indelas på följande sätt: språkets rika värld, mina många uttrycksformer, rörelserum och jag och min gemenskap. Eftersom vi har fyra rum blev det femte lärområdet ”jag utforskar min omgivning” lämplig att placera ut. Tidigare har vi haft två hemlekar, två billekar osv. men nu ändrar vi om så att t.ex. billek finns endast i ett av de fyra rummen. Detta möjliggör ledig yta för nya lekar och mångsidigare miljöer att utforska i.

Pedagogisk dokumentation; en förutsättning för ett utforskande arbetssätt?

"Ett utforskande arbetssätt ... bidrar till att ge barnen möjlighet att fördjupa och utveckla sina förmågor. Pedagogisk dokumentation hör ihop med ett sådant arbetssätt och bygger på ett gemensamt experimenterande och undersökande där barn och pedagoger tillsammans formulerar problem eller frågeställningar innan de söker lösningar." (Essen, G. m.fl., 2017, s. 37)

Foto: Pixabay.com

Efter att ha läst det här slogs jag av tanken som kom att bli rubriken till det här inlägget. Utan att observera, dokumentera och visa intresse för barns tankar just nu kan vi heller inte upprätthålla en miljö som bjuder in till upptäckande och utforskande. Det är en upptäcktsresa som förutsätter dokumentation och diskussion tillsammans med barnen och i arbetslaget; vad är det barnen är intresserade av? Det är ju något som lever hela tiden och daghemsmiljöns alla dimensioner måste hänga med i svängarna.

Hur lyhörda är vi inför det som barnen verbalt

och non-verbalt visar intresse för? 

Hur tar vi vara på barnens utforskande frågor, intryck och intressen?

Om vi är observanta nog finns här fantastiska möjligheter att uppmuntra barnen till att utforska och lära sig mera. Vi kan vara nyfikna, använda barns initiativ och signaler som utgångspunkt för aktiviteter, möjliggöra med material, diskussioner, uppmuntran och viktigast av allt; genom att vara aktiva medforskare. Det finns många som är verkligt bra på att jobba så här, medan det för många andra känns ovant och främmande. Även våra styrdokument betonar vikten av pedagogisk dokumentation, så det finns inga ursäkter, det är bara att sätta igång. Ett steg i taget tills det blir själva motorn som driver verksamheten.

"Barnens kunskaper och färdigheter, intressen och behov blir synliga genom den pedagogiska dokumentationen och ska utgöra grunden för planeringen av verksamheten. ... Syftet med pedagogisk dokumentation är att förverkliga småbarnspedagogisk verksamhet utgående från barnen." (UBS, Grunderna för planen för småbarnspedagogik, 2016, s. 30)

Foto: Pexels.com

Författarna till boken Pedagogisk dokumentation. Utvecklas och lära tillsammans, som ligger som grund för det här inlägget sänker ribban och jämför införandet av pedagogisk dokumentation i den löpande verksamheten med att lära sig cykla: 

"Alla steg och detaljer tar mycket kraft och medvetenhet. Det är många moment att tänka på samtidigt och all energi går åt till att genomföra handlingen." (Men så är det ju med allt nytt som man lär sig) ... "Bara att komma upp på cykeln blir ett moment, balansen, första trampet, händerna som i början krampaktigt greppar styret...Men varje tramp innebär en ny känsla, varje kurva ett nytt fokus. Efter ett tag ... utan att riktigt vara medvetna om att det hänt, hoppar vi bara på cykeln och trampar iväg utan att ens tänka på det." (Essen, G. m.fl., 2017, s. 22) 

Foto: Pixabay.com

Projektet Lockande lärmiljö vill erbjuda barnen fler möjligheter till upptäckande och utforskande i leken, med levande miljöer utformade tillsammans med barnen, utgående från deras intressen, behov och våra styrdokuments målsättningar för vård, fostran och lärande. Pedagogisk dokumentation och ett utforskande arbetssätt syns redan nu i olika omfattning på daghemmen och en del cyklar redan stadigt. Samtidigt är det ett arbetsredskap som känns nytt för många och då är det nu hög tid att börja komma upp på cykeln och hitta balansen, för att det med tiden ska växa till ett självklart inslag i vårt arbete. Ett tramp i taget.