Barns handlingsutrymme

På ett daghem diskuterades igår barnens lekar i förhållande till vuxnas närvaro. Flera i personalen höll med om att de ofta i sin egen barndom njöt som mest när de fick leka ostört, som i skogen eller på övrevåningen ifred från föräldrarnas inblandning och en kommentar var att det ju är de lekarna man bäst kommer ihåg ännu också. 

Diskussionen kom igång från Eriksson Bergströms bok Rum, barn och pedagoger där hon skriver om att barnens skapande av egna ordningar och fria konstruktioner verkar minska i situationer där en pedagog är närvarande. Ett exempel på det är enligt Eriksson Bergström det faktum att en stor del av den fria leken tar plats i rum som tamburen, som vid en första anblick kan uppfattas som ett ganska sterilt och institutionellt rum, men där möjligheterna till handlingsfrihet är större dels pga. pedagogernas frånvaro. Hon hävdar att ett medvetet beslut att låta barnen vara ibland kan vara det bästa, även om det är en balansgång ur avseenden som säkerhet och krav på systematiskt kvalitetsarbete som pedagogisk dokumentation. För det handlar ju inte om endera, utan både och.

Även rummens yttre fysiska ramar och hur materialet erbjuds påverkar handlingsutrymmet för barns aktiviteter. Här ger Eriksson Bergström exemplet hemleken, som är en av pedagogerna förtolkad miljö där barnen främst leker sådana lekar som pedagogerna avsett och på så sätt inte upptäcker alternativa handlingserbjudanden. En av pedagogerna i gårdagens diskussion sade i koppling till det att det kanske kan se ut som en inbjudande hemlek för oss vuxna, men kanske inte för barnen, som leken ändå är avsedd för. Och då blir det ju fel fokus. Eriksson Bergström menar att ett större handlingsutrymme för barnen skapas när de fysiska verktygen är mer neutrala och det inte är så tydligt vilka handlingserbjudanden som förväntas upptäckas. Eriksson Bergström avslutar med att fundera om vi pedagoger lite oftare kunde ställa oss frågan hur vi reagerar när barn upptäcker den fysiska miljön på ett annat sätt än vad vi i vuxenvärlden hade tänkt oss. Fokuserar vi på begränsningar eller möjligheter?