Möjligheternas miljöer

av

Amelie Lund,

föreståndare vid Tallbo daghem

Vi är många som har gått in i våra daghem med nya ögon och som då har behövt se på våra lärmiljöer ur barnens perspektiv. Jag är säker på att våra daghem är fulla av möjligheter, där vi kan erbjuda barnen mångsidighet och variation på deras villkor. Vi kanske inte alltid ser möjligheterna, men jag är säker på att barnen gör det.

Skillnaden mellan vuxna och barn är att barn har färre erfarenheter. Erfarenheter som formar oss, erfarenheter vi lär oss av och erfarenheter som har en tendens att stänga in oss i en låda. Den där lådan som det är så svårt att tänka utanför.

Klara Dolk beskriver en lek i sin avhandling, bångstyriga barn - makt, normer och delaktighet i förskolan, där några barn befinner sig i hemvrån.. Ett av barnen inleder den gemensamma leker med att säga “Jag ska vara tjuv iallafall”. De andra barnen instämmer och Judith säger “Axel, jag är också rånare och jag rånade en visp”. Så var leken igång…

Melvin hämtar två dockor som han ska ‘råna’ och ropar ”jag slänger dom i fängelset!”. Han stoppar dockorna i en dockvagn, kör upp vagnen på den lilla scenen som finns i rummet och slänger ut dockorna ur vagnen. Judith säger ”Jag har rånat jättemycket nu. Nu går jag till mina tjuvkompisar, hej hej, jag har rånat massor”. Rånarleken blir allt mer uppsluppen och efter en stunds rånande föreslår Judith att tjuvarna ska ha sitt hem på scenen där alla saker är.

De släpar bänkar, stolar och bord från hemvrån till deras nya ”tjuvhem” på scenen och till slut ropar Judith ”Det är nästan tomt här!”

Efter en stund kommer pedagogen Malin in i rummet och efter en stunds argumenterande med barnen över varför hemvrån är tom och om de inte kan flytta tillbaks sitt tjuvhem avslutas samtalet;

”Men det där är vårt eget hem!” Barnen börjar klättra ovanpå högen av saker och Malin utropar ”Men hörni! Jag tror faktiskt att vi får ta undan lite grejer”. Hon börjar plocka undan och efter några tillsägelser börjar barnen motvilligt hjälpa till.

Orsaken till pedagogens agerande kan vara många, och tanken är inte att på något sätt tala för eller emot pedagogens val att börja städa undan. Men vi kan se på situationen som den är beskriven och fundera över lärmiljöns tillgänglighet, samt hur den påverkar lekens möjlighet. Jag menar att tillgänglighet är så mycket mer än det vi kan se.

En tillgänglig miljö kan vara det på flera plan. Hos oss har det varit viktigt att barnen själva ska kunna ta fram det de behöver - spel, pussel, målfärg, saxar, papper i olika färger… listan kan göras lång.

Men hur är det med våra rum, vårt klimat och barnens sätt (och rätt) att använda saker? Kan ett rum vara tillgängligt för barnen om dörren är stängd? Och hur får saker användas av barnen?

I ett av våra rum har vi ett loft. Många som har varit på besök har frågat om barnen får vara där, och jag har tidigare svarat “ja, men de leker inte där så ofta”. För oss vuxna var loftet tillgängligt - barnen hade ju möjlighet att använda det. Idag används loftet dagligen, trots dess sparsamma inredning. Barnen flyttar material upp och ner, och varje gång blir loftet till något nytt.

stolen och tygerna ditburna av ett (eller kanske flera) barn.

Det kan ju faktiskt vara så, att loftet blev tillgängligt för barnen först när det började finnas lekande barn där. Det var förstås vår uppgift att erbjuda dem ett loft att leka på och att se till att de förstod att det är ett utrymme som är deras att nyttja.

Jag tänker att det är vi som medvetet och omedvetet begränsar barnen på den plats som borde vara deras. Det kan handla om rum och hur rummen används. Men det handlar också om material och hur och var saker får användas. När det gällde vårt loft så var det barnen som tog sig an det, som flyttade omkring material och använde loftet till deras lek. Det här händer förstås inte bara på loftet och vi brottas dagligen med frågor som får den här saken byta plats?

Jag tror att det är bra att vi inte har färdiga och allmängiltiga svar på den frågan. För det är en ständig balansgång mellan respekt för barnens lekar och respekt för de lekarna som ännu inte är på gång. Men vi kan inte släcka barnens lust och kreativitet för vår egen oförmåga till flexibilitet eller vårt eget behov av ordning och reda.

För då skulle vi inte hitta en chokladask full med diamanter och sedlar i ateljén. Diamanterna, som barnen kallar dem, var glänsande och något genomskinliga mosaikpluppar som varsamt blivit utsorterade från alla de andra plupparna ifrån en stor plastlåda i ett annat rum. Det visade prov på tålamod, koncentration och uppmärksamhet. Dessutom så var det meningsfullt för barnet att ta alla skatter med sig och det hade troligen inte alls varit samma sak att sitta på golvet bredvid lådan och sortera pluppar i olika skålar.

Vi skulle inte heller ha fått ta del av ett annat barns utforskande; ett slags tjockt garnnystan som dragits från det ena rummet, genom ett annat, till ett tredje. Vare sig barnets intention var att mäta, fiska, eller springa med ett snöre efter sig så fanns det en iver och glädje i detta upptäckande som inte hade varit möjlig utan en tillgänglig miljö. Det handlar då förstås inte bara om den fysiska miljön med garnnystan på barnvänlig höjd - klimatet behöver också vara tillgänglig. Det ska vara okej att upptäcka, att bryta mot normer och utforska världen utan att vara inträngd bakom alla måsten och bara för att.

För att nu ännu koppla tillbaks till Melvin, Judith och Axel i början, så synliggjord deras rånarlek framförallt vuxnas roll när det handlar om möjligheter och begränsningar.

Rånarleken och tjuvhemmet visar på hur barnens lekar kan få liv och Judiths visprånande visar hur leklusten på ett ögonblick kan börja sprudla. Men… lika snabbt kan samma lust släckas - för att jag och du tycker och tänker. Vi kanske måste fråga oss, om mitt tyckande är mer rätt än barnens? Är det pedagogens behov av ordning som ska bestämma hur och var ett hem ska vara? Är det ännu ett bara för att som ska bestämma att just den här leken inte går för sig?

Tillgänglighet handlar om din och min inställning, om barnens möjligheter och om rummens, vuxnas och barnens ramar. Ramar som kan hämma lek, kreativitet och lärande. Men som, genom lite ifrågasättande, kommer ge barnen fantastiska möjligheter att ta sig an världen.