Idébok som lockar till lek

Lockande lärmiljö - idéboken erbjuder konkreta tips för att skapa inspirerande miljöer på daghem. En lockande lärmiljö gör att barnen blir mera aktiva och uppmuntrar till utforskande i lek. Idéboken riktar sig till professionella inom småbarnspedagogik och kan laddas ner gratis på Barnavårdsföreningens webbplats.

Lockande lärmiljö - idéboken berättar hur man med enkla medel kan skapa nya miljöer och möjligheter för barn. Den uppmuntrar till att se på daghemsmiljön från nya synvinklar och uppdatera miljöerna under verksamhetsåret utgående från barnens intressen, utveckling och behov.

I centrum för idéboken står ett aktivt och delaktigt barn som lär sig genom upplevelser.

- Lärmiljöerna utvecklas i samverkan med barnen. Att skapa miljöer för och tillsammans med barn gör att de blir nyfikna på att lära sig nytt, säger Cecilia Jaakkola, chef för småbarnspedagogik på Barnavårdsföreningen.

Lärmiljöerna i idéboken överensstämmer med de nya grunderna för planen för småbarnspedagogik. Boken utgår från det ettåriga projektet Lockande lärmiljö som förverkligades på Barnavårdsföreningens sex daghem åren 2018–2019.  

- Vi har sammanställt idéboken för att dela med oss av det vi lärt oss under projektet. Vi hoppas kunna inspirera professionella inom småbarnspedagogiken till att reflektera över vad en daghemsmiljö kan erbjuda och hur man kan göra den mera tillgänglig för barnen, säger Cecilia Jaakkola.

Ladda ner Lockande lärmiljö - idéboken kostnadsfritt under: bvif.fi/material

Du, jag och vi tillsammans

Skriven av Haj Hoang och Micaela Bärlund från Daghemmet Arbetets Vänner

Mitt i storstans betongvimmel ligger en brun dörr som för dig flera årtionden tillbaka i tiden. Här bland spräckliga plastgolv och Artek möbler i gult och rött står våra brokiga dörrar öppna för både stora och små. För att kunna förstå vår omgivning och våra medmänniskor måste vi i första hand tillåta våra sinnen och tankar att gränslöst och öppet ta in impulser från det och de som finns omkring oss. Och för att skapa denna tillåtande atmosfär måste vi skapa en plats där fokus ligger på var och ens styrkor, behov och intressen.

Ett av Daghemmet Arbetets Vänners (AV) mål är att skapa en trygg och positiv gemenskap i barngruppen, där varje barn får möjligheten att lära känna sina unika kamrater. För att kunna ge barnen denna möjlighet måste vi på AV bortgå från hur vi tidigare tänkt och gjort. På AV finns det inga stora barn eller små barn. Hos oss finns det de som gillar att klättra, de som sover länge, de som tycker om att sjunga o.s.v. Fokus ligger på det som barnet är bra på och tycker om. Ett öppet förhållningssätt till barnet som individ tillåter hen att känna sig trygg i sig själv och i det hen gör.

På AV finns det inga specifika rum för de yngsta och de äldsta. Hos oss strävar vi till att varje rum på daghemmet lockar barnen till att utforska och lära sig. Inget barn är för litet eller för stort för daghemmets utrymmen. Vår tanke är även att tid och rutiner inte får begränsa barnens lek eller samvaro, och därför har vi endast få tider vi måste hålla under dagen. Vi är flexibla och avbryter barnen så sällan som möjligt.

Hos oss jobbar alla vuxna med alla barn. Personalen finns till på barnens villkor och varje vuxen bär sitt ansvar för den ömsesidiga relationen till varje barn. På det här sättet ges barnen en bättre möjlighet till att bli sedda och hörda. Barnen ges också möjligheten till att känna sig trygga med alla vuxna i personalen. Personalen arbetar enligt sina styrkor och arbetar varierande med alla barn i olika konstellationer. Vi har smågruppsverksamhet där barnen är indelade på varierande sätt (t.ex. enligt intresse, behov eller utvecklingsnivå) beroende på innehållet. Vi arbetar också med kortare och längre temaarbeten som barnen visat intresse för. Verksamheten ska stöda de behov vi lagt upp för var och en.

Det nya arbetssättet kräver ett engagerat team. Det har skapat ett gott och fungerande samarbete mellan oss i personalen. Vi upplever också att arbetssättet förebygger mobbning och gruppering.  Vi har märkt att vårt tankesätt och arbetssätt har stärkt gemenskapen i barngruppen och att våra barn är mer hjälpsamma, empatiska och öppna för varandras olikheter.

Könssensitiva miljöer

Enligt grunderna för planen för småbarnspedagogik ska daghemmen vara könssensitiva. Hurudan är en könssensitiv småbarnspedagogik och hurudana är könssensitiva lärmiljöer? Det handlar om att ge alla barn samma förutsättningar oberoende av kön. Det handlar inte om att göra pojkar till flickor, eller flickor till pojkar. Det handlar om att ge barnen alternativ och möjlighet att få vara precis den de är eller vill vara. 

Hur pedagogerna uttrycker sig har en stor inverkan i utvecklingen av barnens könsidentitet. Uppmuntras flickorna till att vara duktika och känslosamma? Är det mer acceptabelt att pojkar är vilda och inte kan koncentrera sig? Delar vi automatiskt in barnen enligt kön? Barnen lär sig snabbt vad som förväntas av dem. För att kunna vara könssensitiva behöver vi först göra oss medvetna om problematiken, sedan är det dags att ändra på vårt beteende.

Gör miljön mer könssensitiv:

Diskutera om könsroller i bilderböcker och undvik böcker med väldigt stereotypiska könsroller

Erbjud ett mångsidigt utbud av rollkläder

Placera bilmattan bredvid hemleken

Organisera leksakerna enligt färg, t.ex. alla blåa leksaker i en låda istället för alla bilar i en låda

Lotta ut lekstationer eller lekpar för barnen för att variera barnens lekar

Pröva vara en timme utan att använda könsrelaterade ord (t.ex. flicka, pappa, gårdskarl)

Uppmuntra barnen till att leva sig in i olika roller med hjälp av dramaövningar

Fundera på hur barnvisor presenterar de olika könen t.ex. Bä bä vita lamm

Bli medveten om ditt sätt att bemöta barn

Ha dagar med färgtema då alla klär sig enligt en viss färg

Dokumentera komplimangerna ni ger åt barnen: i vilken situation, åt vem och hurudan komplimang

Bilder som stöd i verksamheten

En lärmiljö med bilder som stöd ger barnen likvärdiga möjligheter att vara delaktiga i verksamheten och gör barnen mer självständiga. Med hjälp av en mångsidig användning av bilder i verksamheten utvecklas barnens alla mångsidiga kompetenser. Bilder kan vara som ett komplement till det talade ordet eller som ett veckoschema i småbarnspedagogiken. Bilder skapar trygghet och ger en känsla av sammanhang. Bilder kan användas bl.a. som lekkartor vid olika lekar för att underlätta kommunikationen mellan barnen i leken. På lekkartan finns bilder på rekvisita i leken och barnen kan t.ex. peka på vilken leksak de vill hämta. Med hjälp av bilderna kan alla barn vara med i leken på sina egna villkor.

En lekkarta för lek med legon

En lekkarta för affärslek

Bildstöd kan underlätta kommunikationen bland barn och vuxna som har olika modersmål eller för barn som inte ännu har utvecklat ett språk. Bilderna kan ge barnen en bredare möjlighet att uttrycka sig. Med hjälp av bilder kan personalen i småbarnspedagogiken skapa ett planerings - och utvärderingsverktyg där alla barn kan delta i planeringen och utvärderingen av verksamheten, eller t.ex. lärmiljön. På internet finns det bilder som kan printas ut och användas i vardagen. Nedan exempel på några nätsidor där du hittar gratis bilder och färdiga bildkartor.

1. http://papunet.net/materiaalia/kuvapankki

2. http://bildstod.se/ (kräver inloggning)

3. http://habilitering.se/stockk/material-fran-stockk

Digitala verktyg i lärmiljön

Ett av småbarnspedagogikens uppdrag är att stöda utvecklingen av barnens digitala kompetens och multilitteracitet. Dessa kompetenser behövs i vardagen, för kommunikation mellan människor samt för delaktighet i samhället. (Grunderna för planen för småbarnspedagogik, 2016) Inom småbarnspedagogiken bekantar sig barnen med digitala verktyg och ges möjlighet till att tryggt testa hur olika apparater fungerar. Ljusbordet är en av våra tekniska apparater som är i flitig användning t.ex. för att skapa konst, bygga med geometriska figurer och genomskinliga brickor samt för att undersöka olika saker som t.ex. växter.

Konst gjort av geometriska former på ett ljusbord

Övriga apparater vi aktivt använder är Ipad och projektor. Våra iPads har en ”gripcase” som gör Ipaden lätthanterbar och fodralet är stötdämpande. Projektorerna vi använder är bärbara och de flesta är trådlösa för att de lätt ska kunna flyttas från plats till plats. Med att koppla Ipad:en till projektorn blir det en helt annan upplevelse. Bilder och videon som projiceras på väggen kan föra oss till djungeln eller till Borgbackens berg och dalbana. Med projektorn kan även alla barn samtidigt ta del av dokumentationer och reflektera kring bilderna. Barnen handleds till att upptäcka tekniken i omgivningen och att lära sig en trygg och mångsidig användning av maskiner och apparater.

En "gripcase"

Många är ännu skeptiska över användningen av Ipad i småbarnspedagogiken eftersom många barn sitter mycket framför tv:n och Ipad hemma och skärmtiden blir då väldigt lång. En vanlig missuppfattning är att Ipad är till bara för att sitta och spela. Det är viktigt att komma ihåg att Ipads och lärplattor ska i småbarnspedagogiken användas på ett annat sätt än hur familjerna vanligtvis använder dem hemma. Det ska finnas ett lärande syfte bakom allt det som görs. Man kan t.ex. ringa ett skypesamtal till ett daghem från ett annat land, gå på skattjakt med QR-koder eller fånga simmande fiskar eller bollar som projiceras på väggen, beroende på vilket tema eller vilka mål gruppen arbetar med just då. Då de digitala verktygen används rätt tillför de någonting till småbarnspedagogiken.

Öppna dörrars pedagogik

Under projektet har vi arbetat med att skapa mångsidiga lekmiljöer och tanken om att skapa en mångsidig helhet i hela huset har väckts. Några av våra daghem har redan tidigare arbetat med "öppna dörrar" och på ett daghem startade denna process i och med Lockande lärmiljö projektet. På detta daghem var rummen tidigare väldigt identiska med billek, bygglek, hemlek m.m. och grupperna arbetade skillt för sig.  Nu är målet att samarbeta över gruppgränserna och skapa en mångidig helhet på hela daghemmet. Barnen har tillgång till alla rum och till allt material och har möjlighet till att skapa vänskapsrelationer över gruppgränserna. Rummen är indelade på följande sätt:

1. Rörelserum

2. Ateljé och fingerfärdighet

3. Sensoriskt rum

4. Forskarhörna och bygg-och konstruktionslekar

5. Drama och musiklek

6. Butikslek och kognitiva lekar

7. Språkstimulerande rum

För att få "öppna dörrar" att fungera måste personalen och barnen vara medvetna om vilka regler som finns och ha samma regler samt förbida sig till att arbeta på detta sätt. Öppna dörrar kräver övning både för barn och för vuxna förrän arbetssättet fungerar smidigt. Det är även viktigt att tänka på säkerheten. Varje barn har en egen "bas" där de mjuklandar då de börjar i småbarnspedagogiken och där guppen samlas för samling och måltider.

Bild: Pixabay.com

"De bara råddar och river ner"

Under många av mina daghemsbesök har vi diskuterat den stökiga fysiska omgivningen. Barnens lek är att föra saker till ett annat rum, riva ner saker och samla saker i korgar och väskor. Då det är dags att städa undan hittas inte hälften av sakerna.. Ett annat problem jag stött på är att vuxna lämnar saker efter sig vilket gör omgivningen oredig då sakerna är på fel ställe. Det är lätt att bara ställa ner saker på ett bord och sedan glömma dem där. Ifall 10 personer gör detta är utrymmet snabbt en enda röra. Tillsammans med personalen har vi funderat lösningar till detta och här får ni ta del av våra tankar:

1. Ha en lämplig mängd saker tillgängliga. Varje lek måste utvärderas skillt; hur många tallrikar och muggar behövs i hemleken? Hur mycket byggklossar ska det finnas? Hur mycket leksaker som är lämpligt varierar från grupp till grupp.

2. Ha tydliga platser för alla leksaker t.ex. med att ha bilder på hyllor och lådor. Både ordinarie personal, vikarier och barn ser snabbt vart saker hör. På ett daghem tänkte personalen städa upp förrådet och placera leksakerna färdigt i lådor med bilder på för att lättkunna byta ut en lek då barnen intresserar sig för något nytt.

3. "De yngsta barnens lek är att rådda och det enda problemet är de vuxnas attityd". Mycket är fast vid personalens attityd, ser vi barnens lek som råddande eller ser vi leken som undersökande. Den vuxnas roll är viktig i städningen och vi kan göra städningen till en rolig aktivitet. Spela städmusik medan ni städar eller ring i en klocka då det är städdags istället för att ropa ut "nu ska alla städa!".

4. För att underlätta att sakerna hålls i rätt rum funderande personalen i en grupp på att färgkoda de olika rummena samt leksakerna som hör till rummet. T.ex. allt rörelsematerial är grönt, bygg - och konstruktionsleksaker röda osv enligt rummens färger. Tanken med färgkodningen var att det är lätt att byta ut leksaker utan att alltid printa ut en ny bild som man limmar på lådan.

5. Balans mellan strukturerad och ostrukturerad omgivning. I miljön ska det finns lämpligt med struktur och tydlighet för barnen men inte så mycket att leken och fantasin begränsas. T.ex. ifall barnet behöver en bil som telefon i hemleken ska barnet få föra bilar till hemleken.

6. För vuxna är det även viktigt att sakerna finns på sina rätta platser för att inte behöva springa runt hela dagiset för att leta en sax eller Ipad. Alla måste förbinda sig till att städa undan efter sig, det underlättar vardagen betydligt. Förrådsutrymmen måste organiseras så att det som används ofta är lättillgängligt och snabbt tillhands.

Hemmagjord månsand

Månsand (kinetisk sand) väcker nyfikenheten hos både stora och små. Denna sand är lättarbetad och mjuk och kan formas med händerna eller t.ex. med pepparkaksformer. Den utmanar finmotoriken och främjar kreativiteten och väcker lusten att experimentera. 

Du behöver:
8 dl mjöl

1 dl olja

(ätbar pulverfärg)

Gör så här:

Blanda ihop oljan och vetemjölet med händerna eller med elvisp. Ifall du önskar färga sanden så blandar du ner oljebaserad färg, t.ex. pulverfärg går bra. Karamellfärg blandas inte i olja, men kan vara intressant att experimentera med ändå. Torkad krossad målfärg fungerar också bra för att färga sanden. Sanden kan sättas i frysen t.ex. då den ska rengöras.

Projektpedagogik

Enligt "grunderna" ska utgångspunkten för lärandet vara barnets tidigare erfarenheter, intressen och kunskaper. Teman som bearbetas i verksamheten kan utgå från barnens nyfikenhet, lekar eller samtalsämnen. (Grunderna för planen för småbarnspedagogik, 2016)

Projektbaserat lärande eller temabaserat lärande är ett arbetssätt där just dessa aspekter är i fokus. Verksamheten utgår ifrån barnens frågor och undersökande. Tiden för ett projekt är obegränsad och projektet avslutas då barnens intresse avtar. Inom samma barngrupp kan många olika projekt pågå samtidigt. Projekten kan vara ingående eller bara ett ytskrap av någonting t.ex. spindlar, vatten eller superhjältar. På en enhet arbetade gruppen med temat Tass Patrullen (Ryhmä Hau) eftersom det var ett allmänt samtalsämne bland barnen och så gott som alla barn i gruppen var intresserade, eller blev intresserade, av temat. Temat började med att barnen fick ett brev av Tass Patrullen och längs hela projektet skrev barnen brev till Tass Patrullen och fick brev tillbaka.

Breven innehöll olika uppgifter bl.a. samarbetsuppgifter och konfliktsituationer bland hundarna som skulle redas ut

Lärmiljön förändrades m.h.a. bilder, Ipad och projektor samt annat smått tillbehör. Förändringarna var små för pedagogerna men betydelsefulla för barnen och lockade barnen till nya lekar. Barnen valde Tass Patrull färgläggningsbilder som printades ut och hade disco till Tass Patrull musik.  Med hjälp av Ipad och projektor projicerades Tass Patrull bilder på väggen. Tass Patrull spel spelades, t.ex. memory och olika pussel. Personalen gjorde Tass Patrull ansiktsmasker som var väldigt populära i leken.

Barnen formar lärmiljön

Barnens delaktighet och barnens rätt att påverka samt vara med i planering, genomförande och utvärdering av verksamheten har varit mycket på tapeten sedan de nya grunderna för småbarnspedagogik togs i bruk i augusti 2017. I småbarnspedagogiken ska varje barn få känna sig delaktigt, men hur delaktigheten syns i lärmiljöerna varierar eftersom det finns många olika sätt att vara delaktig på. Nedan presenteras några exempel på hur barnens delaktighet syns i lärmiljön.

I en grupp började arbetet med delaktighet att göra lärmiljön tillgänglig för barnen. Allt material flyttades ner till barnens nivå. Istället för att målfärgerna tidigare varit högt uppe på en hylla och en vuxen ställde i ordning allt material är målfärgerna nu tillgängliga för barnen hela dagen. I denna aktivitet utvecklas barnets förmåga att tänka då barnet funderar vad som behövs i leken annat än målfärger, barnets vardagskompetens utvecklas då barnet efter målandet tvättar penseln och skålarna som hen använt, barnet övar sin grovmotorik med att bära de tunga målfärgsflaskorna och lyfta dem upp på bordet, barnets finmotorik utmanas då barnet får måla med olika material t.ex. pensel, svamp, kulor och fingrar. Efter målandet får barnet berätta åt en pedagog vad hen målat och barnet och pedagogen diskuterar om målningen, alltså utvecklas även barnets språkliga färdigheter.

Ateljé på småbarnsavdelningen

Lärmiljö är förutom den fysiska miljön även den sociala och psykiska miljön alltså t.ex. regler. Delaktighet är att tillsammans med barnen diskutera och göra upp regler för gruppen. Gemensamma regler skapar en trygg lärmiljö som präglas av respekt och gemensamt ansvar. I en grupp har barnen deltagit i barnmöten där barnen bl.a. diskuterade vad man får göra och vad man inte får göra på dagis.

"Vi får kramas, måla och ha painimatsi. Vi får inte slå, ha riktiga katter eller vara elaka" 2-3 åringar på Tölö daghem

Barnen har fått vara med och planera hur olika traditioner och fester firas t.ex. julfest och skördefest. På den senaste festen firade barnen Halloween. Barnen planerade hurudan verksamhet de vill ha samt hur de ska utföra verksamheten. Barnen bakande och dekorerade muffinsar, hade maskerad och pysslade. Efter festen diskuterades vad som var roligast och vad som lyckades. Lärmiljön ändrades för den dagen m.h.a. belysning, dekorationer och skrämmande musik och ljudeffekter.

Christina Nilsson (2016) skriver i boken Pedagogisk miljö i tanke och handling att lärmiljön ska vara tydlig och strukturerad t.ex. med olika stationer, men ge barnen möjligheter att växla inom det strukturerade. Varje ny station ska introduceras till barnen för att ge varje barn en förståelse för vad man kan göra i just den miljön. De olika stationerna ska locka till lek och utforskande och Nilsson betonar att barnen har rätt att hitta allt material som hör till stationen då hen valt att leka där.

”Barn och pedagoger förhandlar för att få till stånd en förändring i miljön, ifall någon anser att det behövs”.

De olika stationerna kan presenteras t.ex. så här. Med att titta på kartan ser alla barn vilka lekar som är tillgängliga just idag.

Barnens delaktighet i miljön kan även handla om att projicera en rymdbild när barnen åker rymdraket, att skapa material som behövs i en lek t.ex. klippa sedlar, att flytta på stolar och bord eller att hänga upp barnens alster på väggen. I och med barnens delaktighet har det blivit viktigare för pedagogen att  ständigt vara närvarande och lyhörd för att ta fasta på barnens intressen och tankar om lärmiljön.

Hur syns barnens delaktighet i miljön på ditt daghem? 

Kom och lek, utforska och upptäck med mig!

Vad ser du på bilderna nedan? Granna färger? Leksaker och material som lockar till utforskande och upptäckande? Utrymme för rörelse och lekar som tar plats. Tjaa...

Detta är vad barnen ser då de stiger in i rummet. Stolar, bord och andra möbler. Det måste ju se ut som ett rum fyllt med hinder tänker jag. Var finns utrymmet för lekar som tar plats? Alltid är ett bord i vägen. Hur kan vi lösa detta problem? Barnen äter många måltider på dagis, så visst, bord och stolar behövs också. Jag vet att det finns mångsidigt och inspirerande material i alla dessa rum eftersom de är bekanta för mig, men hur kan vi göra rummet lockande för barnen? Att de brinner för att få börja leka just i detta rum då de kikar in från dörröppningen.

Nu uppmanar jag er alla att imorgon ta på er "barnglasögonen" och observera rummet från barnets höjd. Ta barnen med i utvärderingen av rummet och fråga dem hur de skulle villa att rummet ser ut och vad de vill göra i rummet. Inbilla er att rummet är tomt. Hur skulle ni möblera rummet? Hur skulle ni placera leksaker och material?  Skissa upp era idéer på ett papper och våga prova! Skapa en miljö som signalerar "kom och lek, utforska och upptäck med mig!"

Foto: Pexels.com

En lockande lärmiljö – vad är det?

skriven av Amelie Lund

föreståndare vid daghemmet B.E. von Schantz

Alla har vi ett sätt att tolka ordet lockande. Det kanske är något som ser lockande ut, eller något som känns lockande att göra. Alla människor har en egen uppfattning om, samt tolkning av vad det är som lockar. Du kanske lockas av en bok som är en deckare, men jag lockas av självbiografier.

För att förstå vad lockande lärmiljöer handlar om vill jag börja med att reda ut hur vi kan tolka ordet lockande och två synonymer till ordet; frestande och inbjudande.

Ordet lockande betyder, enligt Nationalencyklopedin, att "väcka någons lust till något". Frestande beskrivs som något "som tycks vara mycket angenämt och som man därför vill prova" eller något "som tycks ha angenäma följder". En betydelse av ordet inbjuda är att "speciellt erbjuda möjlighet". 

Att lärmiljön är lockande handlar då om att erbjuda möjligheter, som vid första anblick verkar vara något man vill prova och som verkar ge en behaglig följd. Jag tolkar det som att det som lockar bjuder in till aktivitet och att det ges möjlighet till att prova på och att vara delaktig. Det handlar om görandet och varandet, om att vara här och nu.

Foto: Pexels.com

Kan man tänka sig att vattenpölen är lockande, frestande eller inbjudande? Hur kommer det sig att de flesta barn stannar upp för att undersöka vattenpölen?

Lärmiljön betonas i och med den nya planen för småbarnspedagogik. Det kan vara ett begrepp som upplevs ganska främmande; är det mer än bara bord och stolar?

Ja, lärmiljön är allt som barnen vistas i, både fysiskt såväl som psykiskt och socialt. Rummet och dess möbler – absolut, men till lärmiljön hör också redskap och tillbehör, gemenskapen och atmosfären. Lärmiljön innefattar allt "som stödjer barnens utveckling, lärande och kommunikation". Det är mitt bemötande och din närvaro, i samspel med hyllor och annat material.

Lärmiljön ska ge möjlighet till att prova på och att vara delaktig. Men vad är det som lärmiljön ska locka till?

Här är två citat från grunderna för planen för småbarnspedagogik. Det första syftar på undervisning och det andra på lärmiljöer:

"I småbarnspedagogiken ska barnen inspireras och motiveras att lära sig nytt samt handledas att använda olika sätt att lära sig. Undervisningen ska stödja och utnyttja barnens naturliga nyfikenhet och lust att upptäcka."

“De ska stödja barnens naturliga nyfikenhet och vilja att lära sig. De ska locka barnen till fysisk aktivitet, till att leka, undersöka samt uppleva och uttrycka konst. Barnen ska ha möjlighet att utforska världen med alla sina sinnen och med hela kroppen.”

Dessa citat handlar om aktiva barn som har en vilja, en nyfikenhet och lust. Det handlar också om barn som lär sig på olika sätt. Men, det handlar om barn som lär sig genom att göra - inte om barn som blir lärda.

Våra lärmiljöer ska erbjuda barnen möjlighet till att lära sig, till att utforska och till att leka. Miljön ska signalera till barnen att “här får du prova” och barnen ska känna att det är lustfyllt.

Det är viktigt att hitta barnperspektivet

En stor uppgift är att låta barnen vara aktörer i våra miljöer. Jag kan hoppa tillbaks till exemplet med böckerna. Om din deckare börjar trögt och tråkigt, med ett ämne som inte intresserar mig och det dessutom är du som ställt den i min bokhylla – då är risken stor att boken står kvar där. Även om jag, välvilligt kämpar mig igenom boken, så är jag tveksam till att upplevelsen skulle kännetecknas som lustfylld och behaglig.

Deckaren i exemplet ovan hade likaväl kunnat vara en boll. En boll som jag gärna vill kasta. Men jag får höra att man inte kastar bollar inne, de ska rullas. Så jag får kanske aldrig utlopp för min lust att upptäcka bollens sätt att flyga högt och landa med en ljudlig duns, eller hur mitt sätt att kasta påverkar bollens flygväg. Det kommer aldrig vara samma sak att rulla bollen, och utforskandet i att få kasta där och då blir aldrig riktigt möjligt.

Det kan också handla om att få lov att göra det som känns viktigt. Vem har rätt att bestämma hur du ska måla, när det som lockar mest är att känna på färgen? Eller, om barnen vill använda nya sätt att modellera på, hur tänker vi då? Barn använder det som är tillgängligt för dem just nu. Det är lätt att, från ett vuxet perspektiv, utgå från att barnen förstås får använda kottar när de modellerar. Men om kottarna står på en hög hylla, så är de varken tillgängliga eller inbjudande; Det som inte syns, finns inte.

Bjuder miljön in barnen till att upptäcka och prova på?

Att få möjligheter till lärande och utforskande måste vara på barnens villkor. De ska ha möjlighet att använda miljön på det sätt som är passande för dem, inte på det sätt som är bäst för mig. Därför behöver barnens intresse synliggöras i lärmiljön. Om barnen visar att de vill kasta boll – hur möjliggör vi då det?

Det behöver också finnas utrymme för barnen att vara aktiva och delaktiga, att själva undersöka och fundera. Barnen har en otrolig förmåga att skapa från ”ingenting” med fantasins fantastiska verktyg till hjälp. Det kan vara allt från ett konstverk till en lek, men det gemensamma är att våra miljöer ska möjliggöra och bjuda in barnen till att vara nyfikna, att leka och att upptäcka - att få vara aktiva människor.

Vad undersöker barnen hos er? På vilket sätt lockar er lärmiljö barnen till upplevelser och lek?

Utforskande lärande

Skriven av Vivi-Maria Jäntti

Tallbo daghem

På Tallbo Daghem har Rävarna (4-6 år) i samband med våra skogsutfärder varje måndag intresserat sig för vad som egentligen hör hemma i naturen. Vad händer med bananskalen som blir över efter matsäcken? Och varför finns det så många ”kokisburkar” i skogen? 

Då vi diskuterade vad som hör hemma i naturen kom två barn på att man kan göra ”rätt” och ”fel” märken för att markera rosket och sådant som eventuellt kan lämnas i naturen som exempelvis kexbiten.

Projektet har fått leva sedan början av maj och barnens intressen för olika saker har varierat under tiden. Vartefter något verkat ointressant har vi tagit bort saker från till t.ex. ”labbordet” och barnen har fokuserat sig mera på andra saker. Det har varit intressant att se vad barnen är nyfikna på och vilka frågor vi vuxna kan ställa för att bidra till nya frågeställningar. Det har varit viktigt att barnen får svar på sina frågor och att vi tillsammans har tagit reda på information t.ex. genom att googla och utforska.

Rävarna har fått samla med sig vad de vill från skogen och det har varit allt från lingonris, vatten med levande insekter från geggiga vattenpölar, till aluminiumburkar, plaoostflaskor, halvätet mellanmålskex, käppar, äggskal, mossa, svart jord, växter.  På Tallbo har vi under samlingen undersökt ”skatterna”, funderat på dess naturlighet, sorterat och tittat på dem med mikroskop. En hårig växt eller t.ex. en plastmatta kan se jättespännande ut extremt nära tycker många! Småkrypen i vattenburkarna ser också intressanta ut då man ser med mikroskopet.

Vi frågar barnen vad de tror händer med en plastkork om den hamnar i skogen gentemot en liten kexbit. Hur länge tar det för plaskorken att förmultna? ”sjuttio år!” säger ett barn, ”iallafall längre än pappersbiten” säger ett annat. Och kexbiten kan bli kvar i naturen för att myrorna äter upp den förklarar ett barn. Många tankar uppstår och de flesta är medvetna om vad som inte hör till naturen.  Det roligaste är nog, att titta på sakerna på nära håll!

Av den svarta jorden vi samlade i skogen gjorde vi konstexperiment. Vi blandade den torra, nästan svarta jorden med vatten och lim (erikeeper) och målade bilder som torkade snabbt och som lämnade en spännande, skrovlig yta. Det var roligt att experimentera med ”ny färg”.

Gruppen har gjort en liten kompost i en plastlåda dit barnen har fått sätta bioavfall, daggmaskar och myror för att se vad som händer.  Nya matrester har blivit tillsatta nu och då och blivit dokumenterade med bild och kort beskrivning.

Vad tror du att detta kunde vara?

”Huiiiiiii, det ser ut som drakhud, usch!” säger ett barn då hen tar en extrem närbild med ett Easi-Scope mikroskopägg av en ”möglande” nektarin! En nektarin som tillsammans med en banan och en tomat, fått ruttna ifred i en plastlåda inomhus.  En likadan uppsättning sparade vi i daghemmets kylskåp för att jämföra vad som händer med de kylda frukterna och grönsakerna. Efter en vecka i kylen tog vi fram de kalla frukterna och de som ”ruttnade” och funderade på skillnaderna: ”alla bananerna är svarta”, ”nektarinen som varit i rummet luktar gott!”. Några märkte att tomaten och nektarinen som varit i kylen såg alldeles likadana ut som veckan innan och så ville de skära upp dem för att titta inuti och smaka, och det gjorde vi! Ett barn konstaterade att hen aldrig smakat på nektarin förut och det var ju gott. En banan och en nektarin ligger fortfarande i en plastlåda inomhus flera veckor senare, svarta och skruttiga, märkligt hårda tycker vissa.

Vissa barn har velat samla på skräp självmant på våra fortsatta skogsutfärder och gjort det till en lek. En del barn har enligt föräldrar även kommenterat på hemfärden att det ligger något på marken som inte hör hemma där, för djuren mår inte bra då. 

Det har inte funnits en tidsgräns för projektet och det har varit viktigt att anpassa innehållet efter barnens intresse och frågor. Målsättningen med projektet var att sporra barnens nyfikenhet, att konkretisera vår omgivning och förknippa det till naturen och vårt beteende.

En resa till Island

I april åkte en grupp barnträdgårdslärare på studieresa för att bekanta sig med småbarnspedagogiken på Island. Resan arrangerades av Kommunförbundet och med bidrag från Kulturfonden och Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne. I det här inlägget skriver två av resenärerna om sina intryck från resan.

Skrivet av Nora Karlsson och Pippi Nygård

daghemmet Marias asyl 

Miljön på dagis kan se mycket olika ut. Pedagoger går tillväga på olika sätt i olika länder men målet är liknande för de flesta, att barn ska ha det bra och få en givande vardag i en bra miljö. 

En av pedagogerna i Reykjavik som tänkte mycket på detta ämne och vad det har för betydelse för barnens könsuppfattning var Margrét Pála Ólafsdóttir. 1989 startade hon det första daghemmet enligt Hjalli-modellen. Målet var att stärka flickor och göra pojkar mer empatiska. Hon menade att kön är det första som barn delar in sig i och barn i en stor grupp söker sig automatiskt till det egna könet. Pojkar springer och klättrar och då ser flickor det och tänker, nu ska jag bete mig annorlunda eftersom jag är av det motsatta könet. Alltså, menade Ólafsdóttir, är könsdelade grupper svaret. Flickor och pojkar spenderar alltså nästan hela dagen skilt från varandra, både ute och inne. 

Gården var uppdelad för pojkarna och flickorna med en gång. Gick en pojke eller flicka över till andra sidan, blev han snällt visad tillbaka till sin ”egen” del av gården.

En mycket viktig del av denna modell är att pedagogerna tror på ”Simple settings”. Traditionella leksaker, dynor och täcken anses ha en dold agenda och är därmed könssatta. Därför är leksakerna och aktiviteterna som barnen får välja mellan i trä/lera/vatten och liknande. Alla barn får välja sin ”uniform”, röda eller blå mjukiskläder som de har på sig varje dag. De vuxna följer samma klädkod. 

Barnen fick välja mellan aktiviteterna: Träklossar, bygg, schack, utevistelse eller arbete med lera.

Man kan ju fundera på hur begreppet ”simple settings” går ihop med begreppet lockande lärmiljö. För kritiskt sett var denna miljö i min åsikt inte lockande alls. Eftersom de hade en så stark syn på de gömda könsrollerna i saker, material och möbler var det inte direkt ett myspys ställe. Denna syn gällde alla färger och former, inte bara krasst sett rött och blått. I och med Lockande Lärmiljö projektet försöker vi jobba hårt för att göra lärmiljöerna inbjudande och utvecklande men pedagogerna på detta isländska dagis uppfattade inte miljöns betydelse alls såhär. Mycket intressant att jämföra. För dem var det absolut viktigast att miljön var könsneutral för att barnen skulle utvecklas på bästa möjliga sätt. 

Kuriosa: 

Idag är Hjalli en etablerad småbarnspedagogisk metod som får samma finansiering per barn som kommunala daghem på Island. Denna modell har spridit sig och finns idag på 14 daghem och fyra lågstadieskolor. Ólafsdóttir kallar denna metod för den omvända spegeln. Kritiken mot denna modell var mycket stor i början och hon hade svårigheter med att få igenom sina idéer. Modellen har ändå etablerat sig under åren och idag är det en lång kö till alla hennes daghem, som också spridit sig till Norge och Sverige. Det finns röster på Island som ännu också är kritiska till Hjalli-modellen. Det finns ingen vetenskaplig forskning som visar att modellen skulle fungera, medan det däremot finns mycket forskning som bevisar att det enskilda bemötande av barnet som det är, är det som befrämjar jämställdhet mest.  

Hjalli-modellens förståelse av kön grundar sig på uppfattningen att:  

1. Pojkar får mer resurser än flickor på daghemmen i fråga om bl.a. utrymme, pedagogernas uppmärksamhet och talutrymme. Flickor utsätts för direkt diskriminering på daghemmen: Margrét räknar med att pojkarna använder 75 procent av dagisgården och flickorna 40. Samma gäller inomhus.

2. Det finns en monopolisering av traditionella könsroller. I blandade grupper identifierar flickor och pojkar sig i motsats till varandra och gör det som det egna könet förväntas vara bra på. Flickor ska gå rakt, starkt och barfota. De övar sig på att ta mer plats genom att öppna sin bröstkorg genom att gå med händerna bakom ryggen. 

3. Flickor och pojkar är olika och förstår kommunikation på olika sätt. 

Planen för småbarnspedagogik i vardagen

Skriven av Julia Grönvall

barnträdgårdslärare vid Tölö daghem

Det är en vanlig förmiddag hos Nyckelpigorna. Ungefär hälften av barnen sitter och äter frukost och resten droppar in längs förmiddagen. Efter frukost har ett barn ”tumistid” med sin egenvårdare. Tumistiderna är ett av våra sätt att jobba med barnets egen plan för småbarnspedagogik i praktiken. Tumistidens innehåll planeras utifrån barnets intressen och önskemål samt barnets behov och mål för verksamheten. Vi har t.ex. haft rörelsebanor, skapande lek, lek med handdockor, pusslat, diskuterat och busat tillsammans. Tumistiderna har uppskattats både av oss pedagoger och av barnen, av oss pedagoger speciellt därför för att fått syn på sidor hos barnet som vi inte sett tidigare. 

Efter tumistiden väljer barnen antingen att leka inne eller ute. Inomhus leker fyra barn med mig. Två barn pekar på målarbilden och uttrycker att de vill måla så de går och plockar åt sig målfärgerna från hyllan och tar åt sig ett papper i önskad färg. Vi funderar tillsammans över vad vi ännu behöver. ”Penslar, skålar och förkläden! Får vi ta en bil?” Nu kan målandet börja! Barnen hittar på olika sätt att måla på, roligast är att måla med fötterna.

Efter målandet vill barnen bygga koja. Det blir en lämplig stund för mig att ha en lekgrupp med 4 barn. Lekgruppen är ett annat arbetssätt som vi använder för att arbeta med barnets egen plan i vardagen. I lekgruppen har den vuxna en viktig roll i att berika och stödaleken.I leken får barnen öva på många olika färdigheter, t.ex. att benämna saker, dela med sig, hantera känslor eller använda lägesbegrepp, vilket stöder såväl det enskilda barnets växande och lärande i enlighet med den individuella planen för småbarnspedagogik, som det sociala samspelet inom lekgruppen. Fokuset beror alltså på vilka barn som leker och vad som står i barnets plan för småbarnspedagogik. Lekgruppens A och O är att den respekteras och inte avbryts av andra. Vi har tillsammans med barnen diskuterat om varför man inte får avbryta en lekgrupp. Barnen har själva efteråt börjat spärra av sina lekområden med stolar för att visa att detta är en lek som inte får bli avbruten. Med bl.a. dessa små saker försöker vi visa åt barnen att deras lek är viktig och värdefull.

Då vi började projektet hade vi genast en vision om vad vi vill förändra i våra lärmiljöer. Vi utgick från barnens intressen och diskuterade först med barnen om vad de skulle vilja ändra på. Vi har redan skapat mer utrymme för lek och rörelse med att flytta bort bänkar, placera om hyllor samt fått ribbstolar och en rutchbana inomhus. Att skapa miljöer som lockar till rörelse inomhus var vårt och barnens högsta önskemål. Vår vision har förändrats mycket sedan projektets början, fastän grundtanken varit densamma. På Tölö daghem har vi två småbarnsgrupper och tillsammans fyra rum till förfogande. Vi har planerat att de olika rummens tema är enligt de fem lärområden från grunderna för planen för småbarnspedagogik. Rummen indelas på följande sätt: språkets rika värld, mina många uttrycksformer, rörelserum och jag och min gemenskap. Eftersom vi har fyra rum blev det femte lärområdet ”jag utforskar min omgivning” lämplig att placera ut. Tidigare har vi haft två hemlekar, två billekar osv. men nu ändrar vi om så att t.ex. billek finns endast i ett av de fyra rummen. Detta möjliggör ledig yta för nya lekar och mångsidigare miljöer att utforska i.