En lockande lärmiljö – vad är det?

skriven av Amelie Lund

föreståndare vid daghemmet B.E. von Schantz

Alla har vi ett sätt att tolka ordet lockande. Det kanske är något som ser lockande ut, eller något som känns lockande att göra. Alla människor har en egen uppfattning om, samt tolkning av vad det är som lockar. Du kanske lockas av en bok som är en deckare, men jag lockas av självbiografier.

För att förstå vad lockande lärmiljöer handlar om vill jag börja med att reda ut hur vi kan tolka ordet lockande och två synonymer till ordet; frestande och inbjudande.

Ordet lockande betyder, enligt Nationalencyklopedin, att "väcka någons lust till något". Frestande beskrivs som något "som tycks vara mycket angenämt och som man därför vill prova" eller något "som tycks ha angenäma följder". En betydelse av ordet inbjuda är att "speciellt erbjuda möjlighet". 

Att lärmiljön är lockande handlar då om att erbjuda möjligheter, som vid första anblick verkar vara något man vill prova och som verkar ge en behaglig följd. Jag tolkar det som att det som lockar bjuder in till aktivitet och att det ges möjlighet till att prova på och att vara delaktig. Det handlar om görandet och varandet, om att vara här och nu.

Foto: Pexels.com

Kan man tänka sig att vattenpölen är lockande, frestande eller inbjudande? Hur kommer det sig att de flesta barn stannar upp för att undersöka vattenpölen?

Lärmiljön betonas i och med den nya planen för småbarnspedagogik. Det kan vara ett begrepp som upplevs ganska främmande; är det mer än bara bord och stolar?

Ja, lärmiljön är allt som barnen vistas i, både fysiskt såväl som psykiskt och socialt. Rummet och dess möbler – absolut, men till lärmiljön hör också redskap och tillbehör, gemenskapen och atmosfären. Lärmiljön innefattar allt "som stödjer barnens utveckling, lärande och kommunikation". Det är mitt bemötande och din närvaro, i samspel med hyllor och annat material.

Lärmiljön ska ge möjlighet till att prova på och att vara delaktig. Men vad är det som lärmiljön ska locka till?

Här är två citat från grunderna för planen för småbarnspedagogik. Det första syftar på undervisning och det andra på lärmiljöer:

"I småbarnspedagogiken ska barnen inspireras och motiveras att lära sig nytt samt handledas att använda olika sätt att lära sig. Undervisningen ska stödja och utnyttja barnens naturliga nyfikenhet och lust att upptäcka."

“De ska stödja barnens naturliga nyfikenhet och vilja att lära sig. De ska locka barnen till fysisk aktivitet, till att leka, undersöka samt uppleva och uttrycka konst. Barnen ska ha möjlighet att utforska världen med alla sina sinnen och med hela kroppen.”

Dessa citat handlar om aktiva barn som har en vilja, en nyfikenhet och lust. Det handlar också om barn som lär sig på olika sätt. Men, det handlar om barn som lär sig genom att göra - inte om barn som blir lärda.

Våra lärmiljöer ska erbjuda barnen möjlighet till att lära sig, till att utforska och till att leka. Miljön ska signalera till barnen att “här får du prova” och barnen ska känna att det är lustfyllt.

Det är viktigt att hitta barnperspektivet

En stor uppgift är att låta barnen vara aktörer i våra miljöer. Jag kan hoppa tillbaks till exemplet med böckerna. Om din deckare börjar trögt och tråkigt, med ett ämne som inte intresserar mig och det dessutom är du som ställt den i min bokhylla – då är risken stor att boken står kvar där. Även om jag, välvilligt kämpar mig igenom boken, så är jag tveksam till att upplevelsen skulle kännetecknas som lustfylld och behaglig.

Deckaren i exemplet ovan hade likaväl kunnat vara en boll. En boll som jag gärna vill kasta. Men jag får höra att man inte kastar bollar inne, de ska rullas. Så jag får kanske aldrig utlopp för min lust att upptäcka bollens sätt att flyga högt och landa med en ljudlig duns, eller hur mitt sätt att kasta påverkar bollens flygväg. Det kommer aldrig vara samma sak att rulla bollen, och utforskandet i att få kasta där och då blir aldrig riktigt möjligt.

Det kan också handla om att få lov att göra det som känns viktigt. Vem har rätt att bestämma hur du ska måla, när det som lockar mest är att känna på färgen? Eller, om barnen vill använda nya sätt att modellera på, hur tänker vi då? Barn använder det som är tillgängligt för dem just nu. Det är lätt att, från ett vuxet perspektiv, utgå från att barnen förstås får använda kottar när de modellerar. Men om kottarna står på en hög hylla, så är de varken tillgängliga eller inbjudande; Det som inte syns, finns inte.

Bjuder miljön in barnen till att upptäcka och prova på?

Att få möjligheter till lärande och utforskande måste vara på barnens villkor. De ska ha möjlighet att använda miljön på det sätt som är passande för dem, inte på det sätt som är bäst för mig. Därför behöver barnens intresse synliggöras i lärmiljön. Om barnen visar att de vill kasta boll – hur möjliggör vi då det?

Det behöver också finnas utrymme för barnen att vara aktiva och delaktiga, att själva undersöka och fundera. Barnen har en otrolig förmåga att skapa från ”ingenting” med fantasins fantastiska verktyg till hjälp. Det kan vara allt från ett konstverk till en lek, men det gemensamma är att våra miljöer ska möjliggöra och bjuda in barnen till att vara nyfikna, att leka och att upptäcka - att få vara aktiva människor.

Vad undersöker barnen hos er? På vilket sätt lockar er lärmiljö barnen till upplevelser och lek?

Utforskande lärande

Skriven av Vivi-Maria Jäntti

Tallbo daghem

På Tallbo Daghem har Rävarna (4-6 år) i samband med våra skogsutfärder varje måndag intresserat sig för vad som egentligen hör hemma i naturen. Vad händer med bananskalen som blir över efter matsäcken? Och varför finns det så många ”kokisburkar” i skogen? 

Då vi diskuterade vad som hör hemma i naturen kom två barn på att man kan göra ”rätt” och ”fel” märken för att markera rosket och sådant som eventuellt kan lämnas i naturen som exempelvis kexbiten.

Projektet har fått leva sedan början av maj och barnens intressen för olika saker har varierat under tiden. Vartefter något verkat ointressant har vi tagit bort saker från till t.ex. ”labbordet” och barnen har fokuserat sig mera på andra saker. Det har varit intressant att se vad barnen är nyfikna på och vilka frågor vi vuxna kan ställa för att bidra till nya frågeställningar. Det har varit viktigt att barnen får svar på sina frågor och att vi tillsammans har tagit reda på information t.ex. genom att googla och utforska.

Rävarna har fått samla med sig vad de vill från skogen och det har varit allt från lingonris, vatten med levande insekter från geggiga vattenpölar, till aluminiumburkar, plaoostflaskor, halvätet mellanmålskex, käppar, äggskal, mossa, svart jord, växter.  På Tallbo har vi under samlingen undersökt ”skatterna”, funderat på dess naturlighet, sorterat och tittat på dem med mikroskop. En hårig växt eller t.ex. en plastmatta kan se jättespännande ut extremt nära tycker många! Småkrypen i vattenburkarna ser också intressanta ut då man ser med mikroskopet.

Vi frågar barnen vad de tror händer med en plastkork om den hamnar i skogen gentemot en liten kexbit. Hur länge tar det för plaskorken att förmultna? ”sjuttio år!” säger ett barn, ”iallafall längre än pappersbiten” säger ett annat. Och kexbiten kan bli kvar i naturen för att myrorna äter upp den förklarar ett barn. Många tankar uppstår och de flesta är medvetna om vad som inte hör till naturen.  Det roligaste är nog, att titta på sakerna på nära håll!

Av den svarta jorden vi samlade i skogen gjorde vi konstexperiment. Vi blandade den torra, nästan svarta jorden med vatten och lim (erikeeper) och målade bilder som torkade snabbt och som lämnade en spännande, skrovlig yta. Det var roligt att experimentera med ”ny färg”.

Gruppen har gjort en liten kompost i en plastlåda dit barnen har fått sätta bioavfall, daggmaskar och myror för att se vad som händer.  Nya matrester har blivit tillsatta nu och då och blivit dokumenterade med bild och kort beskrivning.

Vad tror du att detta kunde vara?

”Huiiiiiii, det ser ut som drakhud, usch!” säger ett barn då hen tar en extrem närbild med ett Easi-Scope mikroskopägg av en ”möglande” nektarin! En nektarin som tillsammans med en banan och en tomat, fått ruttna ifred i en plastlåda inomhus.  En likadan uppsättning sparade vi i daghemmets kylskåp för att jämföra vad som händer med de kylda frukterna och grönsakerna. Efter en vecka i kylen tog vi fram de kalla frukterna och de som ”ruttnade” och funderade på skillnaderna: ”alla bananerna är svarta”, ”nektarinen som varit i rummet luktar gott!”. Några märkte att tomaten och nektarinen som varit i kylen såg alldeles likadana ut som veckan innan och så ville de skära upp dem för att titta inuti och smaka, och det gjorde vi! Ett barn konstaterade att hen aldrig smakat på nektarin förut och det var ju gott. En banan och en nektarin ligger fortfarande i en plastlåda inomhus flera veckor senare, svarta och skruttiga, märkligt hårda tycker vissa.

Vissa barn har velat samla på skräp självmant på våra fortsatta skogsutfärder och gjort det till en lek. En del barn har enligt föräldrar även kommenterat på hemfärden att det ligger något på marken som inte hör hemma där, för djuren mår inte bra då. 

Det har inte funnits en tidsgräns för projektet och det har varit viktigt att anpassa innehållet efter barnens intresse och frågor. Målsättningen med projektet var att sporra barnens nyfikenhet, att konkretisera vår omgivning och förknippa det till naturen och vårt beteende.

En resa till Island

I april åkte en grupp barnträdgårdslärare på studieresa för att bekanta sig med småbarnspedagogiken på Island. Resan arrangerades av Kommunförbundet och med bidrag från Kulturfonden och Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne. I det här inlägget skriver två av resenärerna om sina intryck från resan.

Skrivet av Nora Karlsson och Pippi Nygård

daghemmet Marias asyl 

Miljön på dagis kan se mycket olika ut. Pedagoger går tillväga på olika sätt i olika länder men målet är liknande för de flesta, att barn ska ha det bra och få en givande vardag i en bra miljö. 

En av pedagogerna i Reykjavik som tänkte mycket på detta ämne och vad det har för betydelse för barnens könsuppfattning var Margrét Pála Ólafsdóttir. 1989 startade hon det första daghemmet enligt Hjalli-modellen. Målet var att stärka flickor och göra pojkar mer empatiska. Hon menade att kön är det första som barn delar in sig i och barn i en stor grupp söker sig automatiskt till det egna könet. Pojkar springer och klättrar och då ser flickor det och tänker, nu ska jag bete mig annorlunda eftersom jag är av det motsatta könet. Alltså, menade Ólafsdóttir, är könsdelade grupper svaret. Flickor och pojkar spenderar alltså nästan hela dagen skilt från varandra, både ute och inne. 

Gården var uppdelad för pojkarna och flickorna med en gång. Gick en pojke eller flicka över till andra sidan, blev han snällt visad tillbaka till sin ”egen” del av gården.

En mycket viktig del av denna modell är att pedagogerna tror på ”Simple settings”. Traditionella leksaker, dynor och täcken anses ha en dold agenda och är därmed könssatta. Därför är leksakerna och aktiviteterna som barnen får välja mellan i trä/lera/vatten och liknande. Alla barn får välja sin ”uniform”, röda eller blå mjukiskläder som de har på sig varje dag. De vuxna följer samma klädkod. 

Barnen fick välja mellan aktiviteterna: Träklossar, bygg, schack, utevistelse eller arbete med lera.

Man kan ju fundera på hur begreppet ”simple settings” går ihop med begreppet lockande lärmiljö. För kritiskt sett var denna miljö i min åsikt inte lockande alls. Eftersom de hade en så stark syn på de gömda könsrollerna i saker, material och möbler var det inte direkt ett myspys ställe. Denna syn gällde alla färger och former, inte bara krasst sett rött och blått. I och med Lockande Lärmiljö projektet försöker vi jobba hårt för att göra lärmiljöerna inbjudande och utvecklande men pedagogerna på detta isländska dagis uppfattade inte miljöns betydelse alls såhär. Mycket intressant att jämföra. För dem var det absolut viktigast att miljön var könsneutral för att barnen skulle utvecklas på bästa möjliga sätt. 

Kuriosa: 

Idag är Hjalli en etablerad småbarnspedagogisk metod som får samma finansiering per barn som kommunala daghem på Island. Denna modell har spridit sig och finns idag på 14 daghem och fyra lågstadieskolor. Ólafsdóttir kallar denna metod för den omvända spegeln. Kritiken mot denna modell var mycket stor i början och hon hade svårigheter med att få igenom sina idéer. Modellen har ändå etablerat sig under åren och idag är det en lång kö till alla hennes daghem, som också spridit sig till Norge och Sverige. Det finns röster på Island som ännu också är kritiska till Hjalli-modellen. Det finns ingen vetenskaplig forskning som visar att modellen skulle fungera, medan det däremot finns mycket forskning som bevisar att det enskilda bemötande av barnet som det är, är det som befrämjar jämställdhet mest.  

Hjalli-modellens förståelse av kön grundar sig på uppfattningen att:  

1. Pojkar får mer resurser än flickor på daghemmen i fråga om bl.a. utrymme, pedagogernas uppmärksamhet och talutrymme. Flickor utsätts för direkt diskriminering på daghemmen: Margrét räknar med att pojkarna använder 75 procent av dagisgården och flickorna 40. Samma gäller inomhus.

2. Det finns en monopolisering av traditionella könsroller. I blandade grupper identifierar flickor och pojkar sig i motsats till varandra och gör det som det egna könet förväntas vara bra på. Flickor ska gå rakt, starkt och barfota. De övar sig på att ta mer plats genom att öppna sin bröstkorg genom att gå med händerna bakom ryggen. 

3. Flickor och pojkar är olika och förstår kommunikation på olika sätt. 

Planen för småbarnspedagogik i vardagen

Skriven av Julia Grönvall

barnträdgårdslärare vid Tölö daghem

Det är en vanlig förmiddag hos Nyckelpigorna. Ungefär hälften av barnen sitter och äter frukost och resten droppar in längs förmiddagen. Efter frukost har ett barn ”tumistid” med sin egenvårdare. Tumistiderna är ett av våra sätt att jobba med barnets egen plan för småbarnspedagogik i praktiken. Tumistidens innehåll planeras utifrån barnets intressen och önskemål samt barnets behov och mål för verksamheten. Vi har t.ex. haft rörelsebanor, skapande lek, lek med handdockor, pusslat, diskuterat och busat tillsammans. Tumistiderna har uppskattats både av oss pedagoger och av barnen, av oss pedagoger speciellt därför för att fått syn på sidor hos barnet som vi inte sett tidigare. 

Efter tumistiden väljer barnen antingen att leka inne eller ute. Inomhus leker fyra barn med mig. Två barn pekar på målarbilden och uttrycker att de vill måla så de går och plockar åt sig målfärgerna från hyllan och tar åt sig ett papper i önskad färg. Vi funderar tillsammans över vad vi ännu behöver. ”Penslar, skålar och förkläden! Får vi ta en bil?” Nu kan målandet börja! Barnen hittar på olika sätt att måla på, roligast är att måla med fötterna.

Efter målandet vill barnen bygga koja. Det blir en lämplig stund för mig att ha en lekgrupp med 4 barn. Lekgruppen är ett annat arbetssätt som vi använder för att arbeta med barnets egen plan i vardagen. I lekgruppen har den vuxna en viktig roll i att berika och stödaleken.I leken får barnen öva på många olika färdigheter, t.ex. att benämna saker, dela med sig, hantera känslor eller använda lägesbegrepp, vilket stöder såväl det enskilda barnets växande och lärande i enlighet med den individuella planen för småbarnspedagogik, som det sociala samspelet inom lekgruppen. Fokuset beror alltså på vilka barn som leker och vad som står i barnets plan för småbarnspedagogik. Lekgruppens A och O är att den respekteras och inte avbryts av andra. Vi har tillsammans med barnen diskuterat om varför man inte får avbryta en lekgrupp. Barnen har själva efteråt börjat spärra av sina lekområden med stolar för att visa att detta är en lek som inte får bli avbruten. Med bl.a. dessa små saker försöker vi visa åt barnen att deras lek är viktig och värdefull.

Då vi började projektet hade vi genast en vision om vad vi vill förändra i våra lärmiljöer. Vi utgick från barnens intressen och diskuterade först med barnen om vad de skulle vilja ändra på. Vi har redan skapat mer utrymme för lek och rörelse med att flytta bort bänkar, placera om hyllor samt fått ribbstolar och en rutchbana inomhus. Att skapa miljöer som lockar till rörelse inomhus var vårt och barnens högsta önskemål. Vår vision har förändrats mycket sedan projektets början, fastän grundtanken varit densamma. På Tölö daghem har vi två småbarnsgrupper och tillsammans fyra rum till förfogande. Vi har planerat att de olika rummens tema är enligt de fem lärområden från grunderna för planen för småbarnspedagogik. Rummen indelas på följande sätt: språkets rika värld, mina många uttrycksformer, rörelserum och jag och min gemenskap. Eftersom vi har fyra rum blev det femte lärområdet ”jag utforskar min omgivning” lämplig att placera ut. Tidigare har vi haft två hemlekar, två billekar osv. men nu ändrar vi om så att t.ex. billek finns endast i ett av de fyra rummen. Detta möjliggör ledig yta för nya lekar och mångsidigare miljöer att utforska i.

Pedagogisk dokumentation; en förutsättning för ett utforskande arbetssätt?

"Ett utforskande arbetssätt ... bidrar till att ge barnen möjlighet att fördjupa och utveckla sina förmågor. Pedagogisk dokumentation hör ihop med ett sådant arbetssätt och bygger på ett gemensamt experimenterande och undersökande där barn och pedagoger tillsammans formulerar problem eller frågeställningar innan de söker lösningar." (Essen, G. m.fl., 2017, s. 37)

Foto: Pixabay.com

Efter att ha läst det här slogs jag av tanken som kom att bli rubriken till det här inlägget. Utan att observera, dokumentera och visa intresse för barns tankar just nu kan vi heller inte upprätthålla en miljö som bjuder in till upptäckande och utforskande. Det är en upptäcktsresa som förutsätter dokumentation och diskussion tillsammans med barnen och i arbetslaget; vad är det barnen är intresserade av? Det är ju något som lever hela tiden och daghemsmiljöns alla dimensioner måste hänga med i svängarna.

Hur lyhörda är vi inför det som barnen verbalt

och non-verbalt visar intresse för? 

Hur tar vi vara på barnens utforskande frågor, intryck och intressen?

Om vi är observanta nog finns här fantastiska möjligheter att uppmuntra barnen till att utforska och lära sig mera. Vi kan vara nyfikna, använda barns initiativ och signaler som utgångspunkt för aktiviteter, möjliggöra med material, diskussioner, uppmuntran och viktigast av allt; genom att vara aktiva medforskare. Det finns många som är verkligt bra på att jobba så här, medan det för många andra känns ovant och främmande. Även våra styrdokument betonar vikten av pedagogisk dokumentation, så det finns inga ursäkter, det är bara att sätta igång. Ett steg i taget tills det blir själva motorn som driver verksamheten.

"Barnens kunskaper och färdigheter, intressen och behov blir synliga genom den pedagogiska dokumentationen och ska utgöra grunden för planeringen av verksamheten. ... Syftet med pedagogisk dokumentation är att förverkliga småbarnspedagogisk verksamhet utgående från barnen." (UBS, Grunderna för planen för småbarnspedagogik, 2016, s. 30)

Foto: Pexels.com

Författarna till boken Pedagogisk dokumentation. Utvecklas och lära tillsammans, som ligger som grund för det här inlägget sänker ribban och jämför införandet av pedagogisk dokumentation i den löpande verksamheten med att lära sig cykla: 

"Alla steg och detaljer tar mycket kraft och medvetenhet. Det är många moment att tänka på samtidigt och all energi går åt till att genomföra handlingen." (Men så är det ju med allt nytt som man lär sig) ... "Bara att komma upp på cykeln blir ett moment, balansen, första trampet, händerna som i början krampaktigt greppar styret...Men varje tramp innebär en ny känsla, varje kurva ett nytt fokus. Efter ett tag ... utan att riktigt vara medvetna om att det hänt, hoppar vi bara på cykeln och trampar iväg utan att ens tänka på det." (Essen, G. m.fl., 2017, s. 22) 

Foto: Pixabay.com

Projektet Lockande lärmiljö vill erbjuda barnen fler möjligheter till upptäckande och utforskande i leken, med levande miljöer utformade tillsammans med barnen, utgående från deras intressen, behov och våra styrdokuments målsättningar för vård, fostran och lärande. Pedagogisk dokumentation och ett utforskande arbetssätt syns redan nu i olika omfattning på daghemmen och en del cyklar redan stadigt. Samtidigt är det ett arbetsredskap som känns nytt för många och då är det nu hög tid att börja komma upp på cykeln och hitta balansen, för att det med tiden ska växa till ett självklart inslag i vårt arbete. Ett tramp i taget.